Best albums of 2025 

Betygsättning:
1/10-5/10: Dåligt. Undvik helst. Undersök, om du som jag måste höra allt åtminstone en gång.
5/10-5.5/10: Ok. Mellanmjölk.
5.5/10-6/10: Bra. Kolla upp. Kan vara värt ett köp.
6/10-8/10 Mycket bra. Förmodat köptvång.
8/10-9.5/10: Världsklass. Varför äger du inte denna?
9.5/10-10/10 Perfektion. Även om du inte samlar plattor bör denna finnas som konstverk i din hylla. KÖP!

Spotifylänk till de bästa låtarna 2025(listan är noga planerad men ej i någon rankningsordning):

https://open.spotify.com/playlist/476adO0oB50VrhsCyd6r3v?si=551c592d43a24be5

Kommentar:

Det blir väldigt tydligt att många band lämnar Spotify efter Daniel Eks senaste (i raden) korkade upptåg. Denna gång handlar det om att skriva vidriga kontrakt som ger Spotify rätt att ändra på folks musik för att på så sätt få rätt att använda låtarna utan att betala en spänn och dessutom har karln investerat pengar i vapen...

Bland årets bästa plattor ser jag en tydlig trend. Band som låter som Kent hamnar högt upp. Det är dessutom väldigt mycket svenska band i toppen och många av de största artisterna har skrivit hjärtekrossarplattor. Mest omskriven var Lily Allens platta West End Girl som beskriver ex-pojkvännens otrohet i detalj.

Cirka 300 plattor har jag skrivit om. Gissningsvis har jag hört 150 album till. Av dessa är det omkring 100 av dem som är riktigt bra. Vissa album har jag säkerligen tyckt om, men glömt att skriva om. Jag har givetvis valt bort plattor som jag vet att jag kommer ogilla med några få undantag. Precis som vanligt så är det DITT fel om jag inte har med någon platta i denna text. Det har varit ett extremt svårt år och banden har svävat mellan plats 1-70 hela hösten/vintern. Nog med ursäkter. Här kommer årets bästa plattor:

1. Jason Isbell-Foxes in the Snow

Singer/songwriter/alt countrystjärnan Jason Isbells 10:e platta öppnar starkt med Bury Me och Ride to Robert's. Foxes in the Snow. Plattan är en av många "göra-slut-plattor" som har kommit i år, något som han dock själv gärna tonar ner i intervjuder (även exet Amanda Shires har gjort en breakup-platta). Amanda räddade Jason ur ett alkoholmissbruk, ett beroende som tvingade Jason att byta ut alla sina tänder för att överhuvudtaget kunna sjunga.

Albumet har Jason spelat in utan sina vapendragare i kompbandet The 400 Unit. Den spelades in i Electric Lady Studios i New York i oktober 2024. Att han är ensam är verkligen ingen nackdel. Här får vi återigen njuta av Jasons fantastiska gitarrspel. Lyssna bara på plocket på Ride to Robert's som exempel. Gåshud!

Och då har vi ens kommit till de mest hyllade låtarna ännu. Eileen och Gravelweed följer och är de låtar som de flesta journalisterna nämner som deras favoriter när jag scannar internet efter fakta. De första fyra låtarna är yppersta världsklass och visar varför han är så högt aktad i musikvärlden.

Don't Be Tough är plattans hittills svagaste spår. Jason vilar dock inte längre och Open and Close som följer återställer ordningen. Titelspåret Foxes in the Snow blir klassiskt mellanmjölk kanske mest pga det Cornelis Vreeswijk-doftande gitarrspelet? Crimson and Glory är bättre, men det är i Good While it Lasted som skivan lyfter igen. True Believer (skivans bästa?) och Wind Behind The Rain avslutar en fantastisk skiva. Jag ser att det pratas om Jason Isbell i samma ordalag som Townes Van Zandt. Det är att ta i, men Foxes in the Snow är superb.

Ps. Jag vill också ha en Martin från 1940. Hook a brother up, fina läsare. Ds. 7.5/10

2. Geese-Getting Killed

"I will break my own heart from now on."

Tokhyllad, spretig alternativ/punk/funk/indie/rock. Under första låten Trinidad får jag vibbar av Thom Yorke och Dr John i avantgardisk förpackning. Det är tämligen vansinnigt. Jag funderar hur i helvete halva internet kan uppskatta detta så pass mycket? Getting Killed är amerikanernas fjärde album sedan starten 2016.

I låten Cobra känner jag hur the Strokes, fast som 60-talspopband möter Velvet Underground och Stooges i popskrud. Det är lika flippat i örat som det förmodligen är att läsa denna beskrivning. Ok Computer dyker hela tiden upp i huvudet under första genomlyssningen av albumet och jag börjar så sakta förstå varför folk skruvat upp mina förväntningar på plattan. 

Förra plattan 3D Country hyllade jag bitvis när den släpptes 2023 och känslan är densamma här. Det krävdes ett gäng genomlyssningar för att jag skulle förstå Getting Killed och det var svårt att låsa upp alla kringelkrokar de första gångerna jag hörde detta album. Plattan har vuxit från en intressant platta till en av årets allra bästa. Borde den ha hamnat högst upp? Ja, kanske... 

"In the lead up to 'Getting Killed''s release, Geese told Rolling Stone they had spent one day in the recording process so focused on choosing a handclap sample that they'd forgotten "to make the song". There's so much going on in this album that it feels like it would have been easy for the five-piece to lose sight of the bigger picture, yet for all its abrupt shifts and intricate details, 'Getting Killed' somehow doesn't ever feel like there's too much at play or like its creators aren't in complete control. Instead, this is a band living up to their reputation as exhilaratingly free-spirited, not so much proving they deserve all the accolades and fervent fanaticism bubbling around them but demanding it." nme.com

Getting Killed är Geese tredje platta och den bästa hittills. Här trängs rak indierock med janglepop, blues, funk, art/alternative pop och jazzrock. Sångaren Cameron Winter är vild och tam på samma gång, på något sätt som en bindgalen, religiös fanatiker i popskrud. Geese har lyckats med konststycket att skriva en av de bästa, konstigaste och mest övertygande albumen 2025. Grattis till oss!

"Jag vet inte om Cameron Winter har svaret på alla våra frågor. Men Geeses ambitiösa indierock, som i sina mest intensiva ögonblick påminner om religiös extas, får hans ord att kännas väldigt övertygande." -kultmagasin.se

Lyssna till: Islands of Men och Taxes.

"Yeah, there's a lot of vintage sounds and influences flowing throughout the veins of Geese on that record, and this new one, too. But they play with these sounds, they perform their songs with a youthful, exuberant, exciting, thrilling energy in a way that actually makes them feel like they're coloring outside of the lines a little bit..." -theneedledrop.com 7.5/10

3. Castle Rat-The Bestiary (*, 8, 8.5, 7.2, 7.7, *, 7.7, 6.7, 6.7, 7.3, 6.7, 7.5, *)

Årets mest hypade doom? Castle Rat är amerikaner och släpper med The Bestiary sin andra platta. Genremässigt snackar vi ockult doom/retrorock. Med en mer doom- och stonermetal- eller tidig heavy metal-anda sticker sångerskan The Rat Queens underbara, atmosfäriska röst ut,. Rösten ligger närmare Stevie Nicks än en typisk metalsångare. Texterna är basically Dungeons and Dragons. Mäktigt!

Stämningen kan skifta från drömlik till mörk och dyster, medan bandet noggrant bygger ett musikaliskt pussel där influenser är svåra att klassificera; de finns alla där, men ingen dominerar. Det är det som gör skivan så fascinerande attraktiv.

Låten Phoenix I funkar mer som ett episkt jäkla intro till denna fantastiska platta.

Wolf I tar vid och det är riff galore rakt igenom. Riley Pinkton aka The Rat Queen mässar med sin grymma röst. Låten har allt. Vers och refräng sitter som en smäck och vi bjuds på något så ovanligt(i genren) som ett bra gitarrsolo.

Sen kommer Wizard och det är albumets höjdpunkt. Fett jäkla riffande som vanligt och i introt ligger en gitarrmelodi som sätter sig på minnet direkt. När versen drar igång får jag Candlemass-vibbar. Låter the Rat Queen lite som Messiah Marcolin kanske? Refrängen är episk och mellanspelet spektakulärt. Ännu ett superbt solo avslutar låten. En av årets allra bästa låtar!

Siren och Unicorn följer och de är också mycket bra.Path of Moss är ett mellanspel och sedan kommer något så ovanligt som en DND-ballad i Crystal Cave.

Skivan tappar lite vid Serpent och Wolf II, men avslutas fint med Dragon och Sun Song. 7.4/10

4. Messa -The Spin

Är italienska Messa möjligen årets upptäckt? The Spin är i varje fall ett av årets finaste album. The Spin är Messa fjärde album i ordningen. Att genrebestämma Messa är inte helt enkelt då de drar sina influenser från det okulta 70-talet samtidigt som det låter modernt med doom/stoner/psych-tendenser. Gitarristen Alberto Piccolo (vilket namn!) är otrolig. Vilka solon (lyssna t.ex. på solot på At Races). Lyssna även till The Dress som är en sjukt bra låt! Kanske årets allra bästa?

"Messa's strength lies in their ability to repurpose the sonic etiquette of the doom metal genre in order to fabricate something that's consequential, accessible, and wonderfully peculiar. While their early albums mirrored the molasses requiems of Earth and raised a toast to lava lamp-era Sabbath, they also indulged the broody/sensual noodlings of Dire Straits and the distant-satellite-idiosyncrasies of Meddle-era Pink Floyd." -Newnoicemagazine.com 7.3/10

5. Nektar-Om du behöver mig

2024 släpptes det hyllade Nektars debutskiva. Sen dess har formkurvan pekat spikrakt uppåt. Nektar ska bli sveriges nya Kent har det hetat. Kan de leva upp till hajpen?

Nya plattan "Om du behöver mig" börjar lovande med "Myrornas krig" och "Faller". November fortsätter plattan och det är återigen välsnickrad pop med fin refräng återigen. Frågan är ju bara HUR bra det är? Gömmer det sig något bakom de vackra refrängerna eller slutar det där? Är det BARA ett bra popband?

Men allvarligt. Hur mycket Kent låter det på "Den enda du har"? Jag ber om ursäkt för att jag är den femtielfte personen som nämner det, men det är ju bara så. Skitigt jävla bra är det i varje fall. Lyssna till Myrornas krig, Faller, Den enda du har, Om du behöver mig och Ge mig allt du har.

"Nektar låter så mycket Kent i skarven mellan "Verkligen" och "Isola" att det eventuellt borde betraktas som någon form av helgerån enligt Tidöpartiernas kulturkanon." -aftonbladet.se 7.3/10

6. Genom Natten-Genom Natten (8, 7.5, 7.3, 7.7, 7.4, 7.4, 7.6, 7, 7, 7)

Genom Natten består av Joel Sjöö och Alessandra Günthardt. De har skrivit en fantastisk platta tillsammans. Popen är drömskt och har jämförts med David Lynch för svenska folkparker. Melodispråket tycker jag påminner en hel del om Masshysteri/Hurula.

Dårar öppnar plattan på bästa sätt. Sen släpper den inte sitt grepp om lyssnaren. Låtar som I Ett Annat Liv, Genom Natten, Blod ur Sten, Lätta Moln och Aska på kyrkogården tar plattan högt på årets bästa-lista.

"Från att debutsingeln I ett annat liv släpptes i februari 2025 har Genom Natten vuxit fram som ett av årets genombrott på den svenska indiescenen, med flera singlar på P3-rotation och utsålda spelningar i både Stockholm och Göteborg." -luger.se

Lyssna till: I Ett Annat Liv, Dårar och Aska på Kyrkogården. 7.39/10

7. Kallsup-En sista räddning (7.6, 7.6, 7.6, 7, 6.5, 7.4, 7, 7.3, 7)

Svensk, välskriven pop på svenska. Jag vill inte nämna Kent, men gör det ändå. Brilljant (lr?) popmusik på svenska är vad Kallsup handlar om. Kallsup är onekligen ett väldigt spännande band och debuten "En sista räddning" talar för det. Ibland är det postrockigt som på "Blå" trots att gitarristen Edvin Karolczak inte vill klassas som det och ibland är det som de själva beskriver det "rockig drömpop". Influenser är enligt bandet själva tidiga Kent(jag sa ju det), The Cure och Slowdive.

"Med sina mäktiga gitarrmattor, svallande syntar och reverbdränkta sång är Kallsups musik som gjord för just bakfyllan."-hymn.se

En inledande bas-slinga snodd från The Cure skriker "hör mig!, jag är bra!" på öppningsspåret "En lögn, en sanning". Jag lyssnar och nickar instämmande. Kent is strong with this one! "Golfströmmen" följer och känns som den självklara singeln. Är det bara jag som hör:

All the things she said
Running through my head
Running through my head
Running through my head -Tatu

Superb låt i vilket fall!

"Ditt paradis" tar vid och jag är övertygad om att detta är ett av årets bästa album. Kent-influenserna brinner rakt igenom mina högtalare när gitarrslingan antänder. Ännu en fantastisk låt. Denna gång hörs även grova influenser från Hurula, framförallt då i refrängen.

"Vi är fortfarande ett litet band. Vi stannar inte upp utan kryper framåt hela tiden, menar de. Bekräftelse är kul, men vi inser att det krävs mycket för att leva på musiken....Vi vill alla vara här och just nu finns det inget stopp på oss...Även om vi initialt skapar musik för oss själva, så känns det mer och mer påtagligt att vi gör ju det här för er också. Jag sjunger ju inte bara hur mitt hjärta krossades där vid Svartån, utan för alla er med krossade hjärtan, säger Eline och får idel medhåll av sina kamrater." -Kallsup

På "Blå" stannar plattan upp litegrann, inte för att det är dåligt. Tvärtom så fortsätter manglandet (det av hjärnans överstimulerade intryckscentrat pga total låt-dominans). Låten i sig är så långt i från det andra sortens manglande som det går. Det är snarare som en kall bris ute till havs. På ett bra sätt då...

När "Novis" kommer, är det första gången (jag har lyssnat många gånger på plattan) som jag känner att Kallsup går lite på sparlåga. "Alias", "Gnistan", Forever och "Still Havet" följer och det är återigen klass! 7.3/10

8. Mantras - Mentalism

Enter heavy riffing, stoner, mellanöstern-vibbar med spoken word samplingar från bl.a. Joe Rogan och Alan Watts. Plattan inleder svinstarkt med About Death och Mentalism. Mantras är ett tyskt/polskt en-mans-band av musikern och ljudteknikern Greg Nowosad. Lyssna även till Obe och Absence of Consciousness. Jag kontaktade Greg för att höra lite om hans band:

"I started the project mantras in 2022, driven by the idea of combining metal music with meditative sounds. Inspired by different sub-genres such as drone doom, stoner doom, post and progressive, I wanted to create my own blend that doesn't tie itself to one genre, but instead focuses on atmosphere. On the first release, Pillars of Creation, I mainly used distorted guitars, very much in the style of Sunn O))). With the later releases, I began to incorporate more and more instruments and sounds. Since mantras is purely a studio project, it gives me the freedom to experiment a lot — though I'm open to possibly continuing it as a live band in the future." -Greg Nowosad 7.3/10

9. Anna Von Hausswolff-Iconoclasts 

Anna Von Hausswolff är kvalitet. Hon är född i Göteborg och är förutom sångare, även piantist, organist och kompositör. Plattan är släppt på det egna skivbolaget Pomperipossa Records. Bland gäster på skivan märks framförallt idolen Iggy Pop. Iconoclasts är betydligt popigare än hennes tidigare plattor. Facing Atlas är i princip Phil Collins i Lejonkungen. Bra? Nja. Huvudspåret Iconoclasts låter Kate Bush och är grymt bra! Ett av 2025:s bästa låtar alla kategorier.

"Det 11 minuter långa titelspåret The Iconoclasts är både pulshöjande och omvälvande. Med stridsrop, orgel, distad gitarr och en djupt drabbande text lyckas Hausswolff skapa en cinematisk, känslomässig upplevelse i lyssningen. "Kill the abundance of hate / Don't search for freedom in the states / Too many soldiers all around / And too many children in the ground". Det finns en slags evig känsla i Hausswolffs musik, något som är hämtat från urminnes tider eller en avlägsen framtid. Hennes musik känns som att hitta en mystisk grotta eller en komet på marken – något som får livet att kännas väldigt stort." -kultmagasin.se

Iconoclasts är Anna Von Hauswolffs 6:e album och har fått fin kritik från samtliga håll. Med orgel, schamanska trummor skapar hon ett verk som alla bör höra.

Lotta Antonsson har gjort omslaget till Iconoclasts.

Lyssna även till den fantastiska Stardust och lika ubermäktiga Struggle With the Beast!

"I think I wanted, with this album, to stay a little bit true to who I was at the beginning of my musical career and what sort of music I was interested in, aside from all of the rock and experimental music. When I started playing music, it started with me and my sister and our friend. We were singing together. It was a lot of R&B, a lot of soul, a lot of pop." -Anna von Hauswolff

Begreppet "iconoclasts" är namnet för en person som förstör eller angriper vördade bilder i religiös kontext. Anna blev som ni kanske vet anklagad för att vara satanist och kristna fundamentalister försökte storma kyrkan där hon skulle spela. 7/10

10. Kassa Overall-Cream

Kassa Overall är en Grammy-nominerad musiker, producent och trummis som blandar avantgardistiska experiment med hiphop-produktionstekniker föra att få ta blandningen av jazz och rap i spännande riktningar. På Cream har han tagit rap-låtar och förvandlat dem till jazz-standards. Väldigt coolt och väldigt bra. Lyssna till C.R.E.A.M. (Cash rules everything around me), Rebirth of slick (cool like that) och Nuthin but a G thang. 7.3/10

11. Hurula-Existens (7.4, 7.5, 7, 7.3, 7, 7.2, *, 7.2, 7.3, 7)

Robert Hurula (tidigare Masshysteri, INVSN, Lost Patrol m.m.) släpper sitt sjätte soloalbum i ordningen. Titelspåret Existens öppnar med välbekant melodispråk. Barnhem, Ungdomshem, Vårdhem fortsätter i samma medryckande känsla och bådar gott inför resten av albumet. Soundet är skitigt och vackert, slamrande och samtidigt med en känsla för vad som fastnar, vad som ger melodier som tar tag i en och som sätter sig på näthinnan redan efter den första lyssningen.

Tänk Inga Dåliga Tankar, Omätbara Skillnader, Barnhem Ungdomshem Vårdhem, Existens. Det är typ proppat med bra låtar på plattan!

There must be some kind of way out of here. Jimi Hendrix ligger djupt ner i inspirationen till albumöppnaren och tillika titelspåret "Existens" på Hurulas senaste album. Albumet är Robert Hurulas sjätte i ordningen.

"Jag har inte sagt det här innan, men jag tänkte redan innan jag började spela in den att min nästa skiva kanske skulle bli min sista. Jag har gjort ganska många skivor på kort tid och det har varit roliga projekt, men i efterhand har jag känt att det kanske har handlat mer om projektet än något som jag ska leva med. Denna gång tänkte jag att om det inte blir några fler skivor så får det här duga. Allt jag önskade att jag hade gjort ordentligt tidigare ville jag göra nu." -Robert Hurula 7.4/10

12. Ihlo-Legacy

Ihlo kommer från London och spelar progressiv metal. De hyllas världen över för deras tekniska skicklighet, komplexa arrangemang och starka melodier. Legacy är deras andra album efter den hyllade debuten, Union som kom 2019.

Five years in the making, 'Legacy' marks a major step forward for Ihlo, capturing their growth from rising newcomers to a confident force in the UK modern prog scene.
Written collaboratively by Andy Robison, Phil Monro & Clark McMenemy, the album blends remote writing with focused studio sessions. The result is a dynamic follow-up to 2019's 'Union' - an acclaimed debut that topped Bandcamp's Progressive Metal chart & won Ihlo praise across the prog world.
Recorded in part at The Arch Studios in Southport - a stunning space housed within a 140-year-old restored church - 'Legacy' benefits from the studio's breathtaking acoustics, which lend the drums an organic immediacy. The album presents ten new tracks that drift between shimmering ambience & tightly wound rhythmic propulsion. Where 'Union' hinted at Ihlo's influences, 'Legacy' speaks in their own voice: ambitious without excess, richly melodic yet never predictable.
Lyrically, the album casts a wary eye on the near-future - one in which technological advancement feels increasingly hollow, its progress governed by profit rather than purpose.

Lyssna till Replica. 7.3/10

13. Mulatu Astatke-Plays Mulatu Astatke

Mulatu Astatke från Etiopien släppte på 70-talet två kultplattor och skapade därmed vad som nu kallas för ethio-jazz och han jämfördes med storheter som bland annat Sun Ra. Han tog gammal amerikansk 50- 60talsjazz och mixade det med musiken från sitt hemland, Etiopien. Många storheter såsom Nas och Madlib inom hiphop har samplat hans musik.

Mulatu spelar bland många andra instrument t.ex. vibrafon, keyboards, trumpet och afrikanska instrument som krar(lyra), washint(flöjt) och masenqo(masinko=fiolinstrument).

Hur bra kan det vara när en lastgammal legend spelar sina egna låtar, omgjorda med nya arrangemang sisådär 50 år senare? Kanon ska det visa sig!

"Ethio-jazz brings us together and makes us one. This album is the culmination of my work bringing this music to the world and pays respect to our unsung heroes, the original musical scientists in Ethiopia who gave us our cultural music." -Mulatu Astatke  7.3/10

14. Kal-El - Astral Voyager Vol.1 (7.4, 7.4, 7, 7.3, 7, 7)

Norska Kal-El spelar stoner. Astral Voyager Vol.1 är deras sjunde album i ordningen och är i vanlig ordning kanon. Lyssna till öppningsspåret Astral Voyager, B.T.D.S.C., Cloudwalker m.fl är bra. Hela plattan är the bomb. 7.3/10

15. Cosmic Ear-Traces (7.3, ?, 7.2, 7.4,` ?, 7.4)

Svenskt jazzkollektiv med Goran Kajfes, Christer Bothen, Mats Gustavsson och Kansan Zetterberg. Det är som väntat helt vansinnigt (bra). En mix av 70-talets spiritualitet, afro-jazz, och världsmusik.

Christer Bothén på donso ngoni (jägarharpa), basklarinett, kontrabasklarinett och piano
Mats Gustafsson på tenorsax, flöjter, klarinett, orgel, elektronik och munspel
Goran Kajfeš på trumpet, synt, elektronik och slagverk
Kansan (tidigare Torbjörn) Zetterberg på bas och donso ngoni
Juan Romero på congas, berimbau och slagverk
Marianne N'Lemwo på karignan (en form av räfflad metallgurka).

"Den nya, och synnerligen stjärnbeströdda konstellationen Cosmic Ear ägnar hela sitt första album åt musik som inte bara är inspirerad av, utan har en direkt koppling till Don Cherry." -lira.se 7.2/10

16. Jocke Åhlund å Jockum Nordström-Sköldpaddsön (*, 7, 7, *, *, 7.5, 8, 8.5, *, 7.2, 7, 7)

Andra plattan från Les Big Byrdfrontmannen Jocke Åhlund som han släpper tillsammans med den hyllade konstnären Jochum Nordström. Moussa Fadera lirar trummor. Vi hör även Jester Nordenström på klaviatur och Isak Hedtjärn och Jonas Liljeberg på blås. En eklektisk mix av jazz, funk, alternativ och improviserad jazzrock.

"Inget är förlåtet" bränner av Sköldpaddsön och från första stund fattar man att det kommer vara en superb platta. Hela plattan är kanon, men lyssna gärna lite extra till titelspåret "Skölpaddsön" och "Värmebölja".

"Går du – precis som jag – ofta och lägger pannan i djupa veck över hur det skulle låta om Godspeed You! Black Emperor idkat album med Alice Coltrane och Jazz på svenska-Jan?" -tidenslarm.se 7.4/10

17. Sinsuke Fujieda Group-Fukushima

Japansk spiritual jazz. Min typ av jazz! Njutbart! Tre första låtarna Fukushima, Float in Oriental Spring och Silent Night är bangers! Nobody Knows och avslutande Perspective något sämre. Det är synd.

"Sinsuke Fujieda Group är en Tokyo-baserad sextett som flätar samman östasiatiska influenser med klassisk jazz. Med rötterna i ett modalt 70-tal, samt med genomträngande spår av post-bop, frammanar de fem styckena på FUKUSHIMA – gruppens andra album – ett både meditativt och medryckande tillstånd. Uttrycket är reflekterande och vördnadsfullt, och flyttar effektivt fram positionerna för samtida spirituell jazz, framför allt genom den drömska fiolen som ofta tillåts sväva obehindrat i ljudbilden." tidenslarm.se 7.3/10

18. Deftones-Private Music (6.8, 7, 7.3, 7, 7.3, 7, 7, 7.1, 6, 6.8, 6,9)

Metalbandet Deftones lyckas extremt sällan hålla sig relevanta över ett helt album, men har producerat en hel del bra låtar. White Pony är det bästa exemplet på ett rakt igenom bra album. Private Music, som är bandets 10:e i ordningen har fått bra respons från såväl kritiker som fans världen över. Det finns ett gäng bra låtar i bl.a. ecdysis och souvenir. Lyssna även till cXz, i think about you all the time och milk of the madonna. Förmodad växare till platta.

7/10

19. Karmakanic-Transmutation

Jonas Reingolds Karmakanic är tillbaka med en ny platta. Plattan imponerar stort, där framförallt titelspåret Transformation står ut. John Mitchell sköter sången med bravur. Det är inga dåliga gästartister han har med sig, eller vad som sägs om Steve Hackett (Genesis), Randy Mcstine (Porcupine Tree), Lalle Larsson (Flower Kings), Andu Tillison (The Tangent), Nick D'Virgilio (Spocks Beard), Simon Philips (Toto) m.fl.

Plattan börjar superbra med Brace for Impact och den episka End of the Road. Lyssna även till We Got the World in our Hands och Transmutation. Jag blir inte riktigt klok på den här skivan. Är den briljant för att jag kan alla låtar och melodierna sitter i ryggmärgen eller är albumet mellanmjölk och alldeles för lättlyssnat? 7.3/10

20. Eli Winter-A Trick of the Light

Americana/jazz/avantgarde/postrock. Hur går det ihop undrar du? Ingen aning svarar jag. Bra är det ivf. Öppningsspåret Arabian Nightingale är allt ovan och klockar in på 16:41.

Eli Winter (född 1997) är en musiker och författare baserad i Chicago. Winter är självlärd gitarrist och har hyllats som en "generationsbegåvning" (NYCTaper) för sin mästerliga, instrumentala musik, vilken har fått beröm från bland annat Pitchfork. 7.4/10

21. Grevens Tid-Hårdrock på Svenska

Som en blandning mellan Ted Gärdestad och Black Sabbath eller som en mix mellan Sad Wings of Destiny av Judas Priest och en 18-hjuls snöhjuling i snörök i Kiruna, som de själva beskriver sin hårdrock, som passande nog sjungs på svenska. Med fantastiska titlar som Skuggan Över Skelleftehamn och Algebar har Grevens Tid snickrat ihop ett av årets bästa album.

"Drygt två år efter den eklektiska debuten "Folkhemskt", släpper nu Grevens Tid sin andra LP under det kongeniala namnet "Hårdrock på svenska". Denna gång blir det, som namnet antyder, en mycket mer kompromisslös och renodlad heavy metalplatta med låtar och ljudlandskap som för tankarna till såväl Black Sabbath och Iron Maiden som Danzig och Metallica. Om lyriken på Folkhemskt blickade utåt, med sociala betraktelser över det avlånga landets många olycksbarn, blickar bandet nu inåt: mot avgrunden, buteljbotten och mardrömmarnas land. Men i texterna ryms också en obestämbar längtan efter frihet, skönhet, kärlek och död. Följ med på denna märkliga skogsvandring, ledd av fyra häxor med högfungerande autism och skåda tillsammans med dem bergets topp." -grevenstid.se

Uttrycket "i grevens tid" kommer från greve Per Brahe den yngres tid på 1600-talet, då han var generalguvernör i Finland, och beskrev en lycklig och välordnad tid där allting ordnade sig, likt att det skedde i sista stund men med ett lyckligt slut ("kreivin aikaan" på finska). Ursprungligen syftade det på att det var gott att leva då, men betydelsen har glidit över till att betyda "i sista stund" (innan det är för sent). 7.3/10

22. Hellacopters-Overdriver

Grym platta från Sveriges rock-kungar. Overdriver är bandets 10:e platta i ordningen och sedan förra plattan och tillika comebackplattan Eyes of Oblivion har Hellacopters återigen erövrat den svenska rockscenen med otroligt starkt låtmaterial. Token Apologies är den perfekta starten på en platta och öppnar Overdriver starkt! Det finns ett gäng bra låtar här som t.ex. Wrong Face On, Soldier On, Do You Feel Normal eller avslutande Leave a Mark. Mycket bra platta! Inga duds så långt ögat kan nå.

"Att jobba i studio och skapa ny musik kan man göra på många olika sätt. Man arbetar lite då och då, kanske när det passar eller så roterar man enligt ett uppgjort schema. Eller också åker man iväg och går in i en kreativ bubbla för att komma ut en förbestämd dag med ett färdigt album." -Robban Eriksson

The Hellacopters som hörs på den nya skivan består av Anders Lindström, Nicke Andersson, Robban Eriksson och Dolf DeBorst.

"The Hellacopters gör vad bara The Hellacopters kan och kommer långt på det. Inte minst när de omfamnar sina livserfarenheter och fullt ut vågar vara den internationella actionrockens verserade grand old men." -aftonbladet.se

Dregen fick omskriven handskada och fick hålla sig undan studion. Boba Fett spelade istället gitarr på plattan. Dolf de Borst(The Datsuns) ersatte Kenny på bas. Han lirar även akustisk gitarr och har skrivit några av låtarna på Overdriver. Plattans namn kommer från Nicke Anderssons gitarrpedal, i brist på annat.

"Vi kallar det Giant Pub Rock nuförtiden" -Nicke Andersson

Summa sumarum. Overdriver är bandets 5:e bästa platta i karriären efter By the Grace of God, High Visibility, Supershitty to the Max! och Payin the Dues. 7.3/10

23. Nuova Era-20.000 Leghe Sotto I Mari (7, 7)

Nuova Era är ett italienskt progband som funnits sedan 1985 och 1988 släpptes deras debutalbum. 20000 Leghe Sotto I Mari är deras sjätte album. Albumet består av två längre stycken. Influenser från Novalis, Camel, ELP, Deep Purple m.fl. kan höras. 7/10

24. Howling Giant-Crucible & Ruin

College/stoner-prog´? Mastodon möter Guenna? Lyssna på Beholder I: Downfall så kanske du hör vad jag menar.

Jag blir inte riktigt klok på hur det låter. Men det är bra! Plattan tar fart från och med låt 5 och därefter är det riktigt jäkla bra. Om de första fyra låtarna varit lika tunga hade detta blivit ett högre rankat album. Nu hamnar vi där vi hamnar.

Howling Giant kommer från Nashville (av alla ställen). Crucible & Ruin är deras femte album. Lyssna till Beholder II: Labyrinth, den episka avslutaren på albumet, Archivist och Scepter and Scyte. 7.3/10

25. Steven Wilson-The Overview

Steven Wilson (Porcupine Tree, Blackfield m.fl) släpper nytt soloalbum. Plattan består av två längre låtar, Objects Outlive Us (23:19 lång) och titelspåret The Overview (18:21 lång). De senaste 2-3 plattorna har mer eller mindre varit renodlade pop-skivor, men här återgår Steven till det progressiva spåret. Till hjälp har han bland annat Alan Partridge som skrivit lyrik, Craig Blundell (Frost*, Kino, Pendragon) på trummor samt sin fru Rotem Wilson på spoken word.

Objects Outlive Us har ett fantastisk solo efter 20 minuter signerat Randy McStine. The Overview är mera ett ljudlandskap med spoken word ackompanjerat under de första 5 minutrarna. Det bidrar inte mycket till plattan och kunde lika gärna plockats bort. Jag har svårt att sätta ett betyg här. Önskar att Steven bara hade släppt Objects Outlive Us. 7.2/10

26. The Good the Bad the Zugly-November Boys

Ever since I was a little boy
I felt mentally retarded
In the schoolyard, in my neighborhood
I've been the bullies' target
I asked my mum, "Why is it so
That my skills are bad and my IQ is low?"
"Listen, son, you gotta know
You're just a November Boy"

...

When all is dark, you gotta remember
Could've been worse, could be born in December
Don't blame Jesus or Andrew Tate
Those guys were just born too late

Norsk proto-punk av bästa slag. Lyssna på Dig a Ditch och November Boys i första hand. Även A Blazer in the Northern Sky, New Kids on the Blockchain och Scandinavian CRISPR Bra är bra. 7.2/10

27. Monika Roscher Bigband - Witches Brew Live (8, 6, 7.3, *, 7.4, 7.4, *, 7, 7.4)

Prog/storbandsjazz. Är det en grej? JA FÖR SATAN! Så sjukt bra!

Vem är Monika Roscher då? Född 1984 i Nurnberg. Har studerat jazzgitarr på musikhögskolan i Munchen. Förutom att vara den som styr och ställer i sitt band Monika Roscher Bigband skriver hon klassisk musik och musik till teaterpjäser.

Hur låter det? Progrock, med massa jazz-blås, tekniska takt-avarter och fin, kvinnlig sång.

Plattan finns varken på youtube eller bandcamp. Några låtar finns på youtube. Jag kan verkligen rekommendera en liten titt eller tre. Nämnde jag att det är en liveplatta och att de är typ tusen musiker och det låter awesome? Inte? De är jättemånga som spelar och det låter super!

28. Ethel Cain-Willoughby Tucker, I'll Always Love You (7.5, 6, 7.7, 7, 6, 7.3, 7, 6, 7.4, 7.5 

Ethel Cain (honey whiskey, Whiine) släpper sitt andra soloalbum. Som vanligt är det suveränt sjungen så kallas Singer/songwriter/slowcore/dream pop som gäller. Redan på öppningsspåret Janie möts vi av Ethels fantastiska falsett. Lyssna även till Fuck Me Eyes, Dust Bowl, Tempest, Waco Texas och Nettles. Interludsen känns onödiga och långa. Annars är detta en grymt fin platta.

"Ethel Cain är namnet som Floridafödda Hayden Anhedönia använder när hon skapar mörk, gotisk musik med kryddor från amerikanska södern. Efter att ha lärt sig att producera och självsläppa ett par projekt flyttade hon till Indiana där hon på helt på egen hand släppte sin hyllade regelrätta debut-EP 'Inbred'. Det efterföljande debutalbumet, Preacher's Daughter, tog fyra år att skapa och mottogs av strålande kritik av press och gjorde Ethel Cain till en världsangelägenhet." -luger.se 7.3/10

29. Madison Cunningham-Ace

Albumsläpp nummer 5 för den hyllade amerikanska singer/songwritern. Att dra paraleller till Lana Del Rey, Tori Amos, Joni Mitchell och andra bra sångerskor i liknande genre är såklart lätt att göra även om Madison hamnar mera i indiefacket än t.ex. Lana eller Tori. På plattan Ace skriver Madison om fallen kärlek, hjärtesorg, svek, om att förråda sig själv och om att bli kär igen. På tidigare skivor har samma tema avhandlats, men då har känslor inte varit hennes egna. Det var istället observationer och skisser av andras känslor. Hon beskriver det som svårt att och att hon fick skrivkramp, men när det efter några månader klickade så forsade orden ur henne. Resultatet kan du höra på senaste plattan, Ace.

Hon har arbetat länge som låtskrivare, sin unga ålder till trots (född 1996). Lyssna till Skeletree, My Full Name, Wake (med Fleet Foxes), Shore och Take Two.

"Tidigt avråddes jag från att gå på college och gå direkt dit musiken ägde rum." -Madison Cunningham 7.3/10

30. Wednesday-Bleeds

Slacker-country/alternativ rock. Karly Hartzman har en fantastisk röst. Elderberry Wine, Townies, Wound Up Here (By Holdin On) är bra låtar. Ibland får jag starka vibbar av Sparklehorse, ibland av Gillian Welch och ibland är det på gränsen till sluskig radio-country, men det är mera sällan. Spännande platta som glimmar till ofta. 7/10

31. Motorpsycho-Motorpsycho

Jag höll på att glömma bort att det fantastiska norska alternativa rockbandet Motorpsycho hade förärat oss med ny platta under 2025. För er som följt Motorpsycho ett tag så började de som ett alternativt rockband under 90-talet. Med det nya milleniet började Motorpsycho expermintera allt mer. Psykedelia, kraut och långa låtar blev melodin och så har det sedan sett ut i dryga 20 år med idel bra plattor (med några få undantag). Dessutom har de släppt ett gäng bra live-plattor som bör kollas upp dessutom. Den nya, självbetitlade plattan då? Jo, det är samma goa sound redan från öppningsspåret Lucifer, Bringer of Light där ett nästintill skevt riffande sedan mynnar ut i 10:48 minuter guld-jam. Oooooh så göttigt! Lyssna även till krautstänkaren Balthazaar, Dead of Winter samt Three Frightened Monkeys. 7.3/10

32. Andy Latimer-War Stories

34. Psychonaut-Worldmaker

35. Midlake-A Bridge to Far

36. Dream Theater-Parasomnia (7.5, 6.5, 6.7, 7, 6.6, *, 8, 7.5)

37. Soft Ffog - Focus

40. Faraj, Risberg och Rogefeldt-Faraj, Risberg och Rogefeldt

41. Psychedelic Source Records-The Tail, the Head and the Snake Itself

44. Jonas Lindberg & The Other Side-Time Frames

45. Organic Pulse Ensemble-Oppression Is Nine Tenths of the Law

48. Daniel Kleederman-Another Life 

49. Arny Margret-I Miss You, I Do

50. Avkrvst-Waving at the Sky (7, 7.5, 7.4, 7.2, 6, 7, 7.2)

51. Futuropaco-Fortezza di vetro, vol. 2

El Parasio Records=kvalitet. Futurupaco är inget undantag. Genren är psych/jazz/fuzz. Lyssna till La Banda Piu Pericolosa, Chi Ci Protegge Da Loro, Crollo Capitalista,

"Although still very much a secret, Oakland, California's Justin Pinkerton has perfected and expanded his Futuropaco project to a stunning degree over the past seven years. The one-man band is deeply rooted in Pinkerton's masterful drumming, which builds on the legacy of 1960's and 1970's legends such as Tony Allen and Jaki Libezeit. But he's an accomplished multi-instrumentalist as well, and the Futuropaco sound is a colourful fusion that sees him throw fuzz guitars, flutes, vintage synthesizers and Anatolian string instruments into the mix – seemingly without much effort.

The second and final volume of the "Fortezza Di Vetro" series feels like a conclusion, the sound of an artist reaching his creative zenith. It's an experimental album, yet immediately seductive in its energy – channeling the vibey art-rock of Tortoise, Black Sabbath riffage and vintage Italian film music in equal measures. It's such a refined and esoteric blend, yet hits so directly. It's simply impossible not to crank the volume knob once this slab of vinyl is on the turntable, followed by immediate head nodding. Buy the ticket, take the ride." -discogs 7.2/10

Night Tapes-Portals // Polarities

52. IQ-Dominion

Neoprogarnas 16:e album i ordningen. Soundet och melodikänslan är densamma som den alltid varit och skivan öppnar med den episka The Unknown Door som när stoppuret stoppar tiden visat sig ha puttrat på i 22 minuter. Ganska mycket roligare än många av de andra stofilerna som försökt sig på prog i år (läs Flower Kings, Magic Pie och alla andra lastgamla och supertrötta progmusiker). Sångaren Peter Nicholls sjunger lika bra som han alltid gjort och musicerandet känns piggt och någorlunda ungdomligt. De är ju trots allt inte 70 ännu. 7/10

53. Gin Lady-Before the Dawn of Time

Skelleftebornas 10;e platta (om man räknar Black Bonzos katalog). inspelad i Svenska grammofonstudion i Göteborg är i vanlig ordning 60-talsdoftande retrorock. Låtmässigt är det nog deras bästa på mycket länge, kanske till och med någonsin? Paramount, Mystic River,Tingens Sanna Natur och Mulberry End är bra låtar!

"The vocals are spectacular, the guitars are jangly and crisp, and the organ, Mellotron, and other keyboard sounds are way more prevalent than on previous albums. Now that I've had this one for a little bit, my rating has even slid up a tad as these memorable songs continue to grow on me. Let's hope that Before the Dawn of Time not only brings more ears to the music of Gin Lady, but also more eyes on their new label Ripple Music. Great stuff!" -Pete Pardo Sea of Tranquility 7.1/10

54. Christian Kjellvander – Ex Voto/The Silent Love

Stabil platta som vanligt av den gode Christian. Han dök upp som gubben i lådan på Thåströms senaste live-turne, den gången som gitarrist. Nu släpper han sin 13:e skiva i ordningen.

Albumet spelades in i Skåne, i ett gammalt hus på landsbygden, med producenten Tobias Fröberg och bland andra Thåström-basisten Ulf Ivarsson och Tom Waits- och Bebe Risenfors på klarinett. Plattan var från början tänkt att bli ett countryalbum, men utvecklas i vanlig still till den musik som Kjellvander gjort till sin egen. Vi bjuds på återkommande teman i texterna som förälskelse, natur och religion. Love or Another och Hole in my Heart inleder skivan med oerhörd intensivitet, samtidigt som det är så långsamt och naket att det är nästintill omöjligt att göra annat än att hänge sig till musiken.

"Det är avskalat och rått, blottat och uppriktigt, när Kjellvander i en atmosfärisk alt-country-skrud sjunger om hålet inom en som alltid kliar och om kärleken som grundar en." -482mhz.com 7/10

55. Chip Wickham-The Eternal Now

Chip Wickham är en av de största jazzmusikerna just nu och en stor favorit hos mig. Han släpper aldrig en dålig platta och man kan känna sig trygg i vilket sound som plattan kommer att ha. Eternal Now är såklart inget undantag.

Med rötter i spirituell jazz och med ett öra för groove, melodi och elegans, är detta ett album som inte kräver så mycket uppmärksamhet. Det liksom bara ligger där och skvalpar i din balansvätska. Kan med fördel lyssnas på vid såväl fest som meditation. Hörde jag jazzparty?

"It would have sounded foreign to me at 18 years of age. Now? It jells with my soul." -oldgreycat.blog 7/10

56. A.c.t.-Eternal Winter

Svenska A.c.t. är ett favoritband i Petterssonska hemmet sedan 2003 när Last Epic släpptes. Beroende på hur man räknar(album/live/EP) är Eternal Winter det 13 albumet/släppet sedan bandet startades för drygt 30 år sedan. Som vanligt är det riffig, progressiv/symfonisk rock/hårdrock med popiga melodier.

"Eternal Winter contains eight tracks that continue the band's chosen path: a progressive blend of QUEEN-like bombast and ABBA melodies, combined with the band's own quirks—especially thanks to the unusual singing voice of Ola Andersson. With this, the band has created a sound of its own and made a name for itself in the prog scene." -metalexpressradio.com

Ps. Om du sätter de senaste 4 albumen bredvid varandra så blir det ett stort omslag. Ds. 7/10

57. The Dear Hunter-North American EP

Jag blir lycklig i sinnet när jag får reda på att The Dear Hunter släppt ett nytt album. North American Ep är bara en EP, men det spelar ingen större roll. Vi bjuds på 5 låtar av yttersta världsklass. Perfekt, melodisk, alternativ/progressiv/whatever-du-vill-kalla-det rock. Lyssna till Shlammin' Salmon och Burritokyo. 7/10

58. The Depth Beneath Us-Descent

Ett band som anger U2:s Joshua Tree som främsta inspirationskälla vinner inga matcher i förväg hos mig. Av någon märklig jävla anledning är det precis vad amerikanska postrockarna i The Depth Beneath Us anger när det pratar om inspiration till nya plattan Descent.

Ett väldigt vanligt fenomen som drabbar andra postrockband är att det enda som händer på plattan är att låtarna är långa utan att för den skulle någonsin komma någon vart. Det är något som The Depth Beneath Us valt att bortse från. Här är låtarna kring 5-6 minuter långa och det är välskrivet och mer riffbaserat än malande in absurdum.

"This album's expansive sound is indeed reminiscent of that U2 album classic, albeit as if RUSSIAN CIRCLES had made it." -tuonelamagazine.com 7/10

59. Perfect Plan-Heart of a Lion

Ö-viksgubbarna släpper ännu ett hårdrocksalbum med guldsångaren Kent Hilli. Heart of the Lion inleder på ett bra sätt. We are Heroes betydligt mer forcerad(va fan är det med schlager-refrängen?), versen är kanon, men fattar låten även fast jag inte tycker att den är 4+. Vid tredjelåten All Night, Whitesnake anyone? lossnar det. Aor-låtarna radar upp sig och Turn Up the Radio följer och är även den grymt bra. Sen kommer det en riktig lökig smörballad i My Unsung Hero. Ready to Break drar upp den kantrande skutan från botten. Grymt refräng, halvsnodd från Aint No Mountain High Enough blandat med nån bortglömd låt av Britney Spears. Kanon givetvis. Too Tough och Lady Mysterious (Europe) tycker jag är betydligt mycket roligare än We Are Heroes som alla på nätet verkar höja till skyarna. One Touch, Danger on the Loose och At Your Stone avslutar en finfin platta.

För fans av Foreigner, Survivor, The Storm, Giant (Kent Hillis "nya" band) och skandinavisk AOR. 7/10

60. Coheed & Cambria-Vaxis – Act III: The Father of Make Believe 

Jag älskar Coheed and Cambria, men Vaxis-serien har inte imponerat på mig. Det har varit mellanmjölk med några undantag (Ladders of Supremacy, Rise, Niainasha (Cut The Cord), Window of the Waking Wind, Beautiful Losers, The Dark Sentencer).

Act III börjar bra med Goodbye, Sunshine, en låt i klassiskt Coheed-snitt med sitt medryckande låtskrivarsätt med rockiga verser som banar väg för enkla, men smittande refränger.

"Hook stuffed power pop rocker Goodbye Sunshine (incredibly not a single) has that big thick Coheed guitar sound, combines catchiness with surprisingly bitter lyrics and frontman Claudio Sanchez's distinctive passive-aggressive chipmunk voice is in fine form here and elsewhere." -Matt-K

Plattan fortsätter med bra spår i Searching for Tomorrow och The Father of Make Believe. 7.1/10

61. Jacob Roberge-The Passing

En välskriven och framförd progressiv rockupplevelse med influenser av prog metal/art rock/symfonisk prog. Ett varierat och uppslukande prog-rockalbum. Sången ligger åt det symfoniska, teatraliska hållet och är nog ett vägskäl för många. Melodierna är snygga och fastnar bra på näthinnan. Lyssna t.ex. till Empty Traces, Pt.1 så förstår ni vad jag menar. Lyssna även till Garden of Souls och episka, fantastiska avslutaren The Passing! Bra platta! 7/10

Mammoth-The End

62. The Mars Volta-Lucro sucio; los ojos del vacío 

65. Racing Mount Pleasant-Racing Mount Pleasant

66. The Leavers - We are the Leavers

67. An Abstract Illusion-The Sleeping City

68. Bill Laurence-Lumen (7.2, 7.2, 7.5, 7.4, 5, 7, 7.4, 7.2, 7, 7)

69. Big Thief - Double Infinity

Hyllade indierockbandet Big Thief (hur länge kan man vara ett indieband?) med sitt sjätte albumsläpp. Adrianne Lenker som till vardags frontar Big Thief släppte ett kanonalbum ifjol och Double Infinity är också riktigt bra. 7/10

70. Dominic Sanderson-Blazing Revelations

Van Der Graaf Generator? Rösten gör att jag dras dit i min hjärna. Lika delar canterbury/dark/whimsical/fusion blandat i en rockgryta av duktiga musiker. Dominic Sanderson besitter en röst som du antingen hatar eller älskar och jag tycker att den är riktigt fräsig, så där på ett nyfiket och eget sätt. King Crimson, redan nämnda VDGG, Caravan, Gentle Giant, Roger Waters och Steven Wilson dyker upp i hjärnan som influenser av soundet som porlar ur högtalarna.

"Lush, chaotic, modernized retroprog that has some of the weirdness and harsh vocals i loved in Harbour Century. Really does its own thing with the classic 70s style instead of just shamelessly apeing it." -blossomsunburst 7/10

71. Jonathan Johansson-Vita Skelett & Vita Pärlor

Fyllda Av Sommar och Ny Människa sätter avtryck redan på första lyssningen. Jonathan Johansson har ett sätt att snickra melodier som sätter sig på hjärnan direkt och hans elektroniska sound är njutbart det med. Lyssna även på Vi Skulle Resa Till Odessa och Vem? 7/10

Bra plattor:

Plats 72-242 (I bokstavsordning).

Alfa Mist-Roulette

Ambient Den-Ambient Den

Ashinoa-Un'altra Forma

Ball-Satanic Ecstasy

Black Country, New Road-Forever Howlong

Blue Earth Sound – Cicero Nights

Boko Yout-Gusto (6, 7.5, 7.3, 7, 7.2, *, 7.3, 6, *, 7, 7, 7)

Bon Iver-Sable, fable

Brandi Carlile - Returning To Myself

Brass Camel-Camel (7.5, 7.4, 6.5, 6.5, 7, 7)

Kandensisk progressiv rock/hårdrock. Inledande Zealot är kanon. Här hörs lika delar Rush, Zappa, Bigelf i skön samklang. Albumet spretar åt alla möjliga håll, men progressivt är det hela vägen. Influenser från Styx, Queen hörs också på t.ex. Pick of the Litter är Frank Zappa rakt igenom. Kanon! Chain Reaction har stämsång med Styxdoft och riff som andas funk. On the Other Side är bluesbaserad, mer åt Black Crowes hållet. Lite sydstat sådär...Borrowed Time är den självklara hiten och kanske den låt som är minst prog på hela plattan. Another Day avslutar en rymt bra platta. 6.7/10

bunsenburner - Reverie

Causa Sui-In Flux

Children Of The Sün-Leaving Ground, Greet the End

Christer Bothén 3 – L'Invisible

Circu5-Clockwork Tulpa (finns inte på spotify)

Cosmic Cathedral-Deep Water

Danafae-Tröst

Defecto-Echoes of Isolation

Den Hemliga Musiken-Hopkok

Doom Gong - Megagong

Durand Jones & The Indications-Flowers

Dödstrött-Tidens Hand

Echolyn-TimeSilentRadio-II (Ej på Spotify)

Edena Gardens-Dispossessed

Faetooth-Labyrinthine

Fred Hersch-The Surrounding Green 

Amerikansk piano jazz med Drew Gress på bas och Joey Baron på trummor. Fina grejer, men inget som står ut och således inget som tävlar om några pallplatser på årsbästalistan. 5.8/10

Funkwrench Blues-Mischief in the Musitorium

Gazpacho-Magic 8-Ball

Ghost of the Machine-Empires Must Fall

Glass Hammer-Rogue

godtet - + the Sydney Symphony Orchestra

Gorka Benitez-Palo Seco

Greg Foat - Opening Time

Väldigt easy listening, modern piano jazz. Jihad Darwish och Moses Boyd lirar med Greg Foat på plattan. Lyssna till öppningsspåret Her Love Is All I Need så fattar ni direkt vad plattan handlar om. Otroligt vackert och enkelt och lyssningsvänligt även för den jazzkräsne. Mot slutet drar plattan åt det spirituella hållet även om den håller sig extremt städad. Lyssna på de tre sista låtarna Awakening, Awareness och Transcendence, drick en kopp te och meditera en stund. Namaste! 5.8/10

Greg Spero-Journeys

H Self-Efterskalv

Hadal Sherpa-Void Weaver

Hats Off Gentlemen It's Adequate – The Uncertainty Principle

Hiromi-Out There

Japansk, funky jazz fusion. Fullkomligt galet, och ojämt, men när det träffar så träffar det hårt. 5/10

Homegrown GBG-Homegrown

Ragnarök/Kebnekaise fick en bäbis i Göteborg 2005. 2025 fick barnen vingar och släppte album. Inte illa pinkat. Väl? Homegrown är bandets andra album efter debuten Himalayaz som släpptes för ett år sedan via Majestic Mountain Records.

Groovy, Mind-Bending psychedelic jams!

"Straight from Hisingen's misty alleys, we brewed our cauldron of herbs and ancient Swedish folk spells to conjure our self-titled album—a thick, heavy elixir that'll blast your soul straight into the endless prog cosmos." -Homegrown bandcamp 6.75/10

Honningbarna-Soft Spot

"this is FAR more punk than dance. it is loud, it is angry, it is noisy." -deejayfourex

Det finns några riktigt feta låtar här, men som platta är det inte tillräckligt roligt. Det finns lite för mycket dödkött här. Lyssna till Schäfer, Amor Fati, MP5, Röd bic, Festen som aldrig stopper och Heute ist mein tag. De är 7+ i varje fall. 6.86/10

Honungsvägen-Vet du, jag älskar dig. Kvar här med dig. Kan det gå in? 

Ichiko Aoba-Luminescent Creatures

Igorr-Amen

Igorr spelar breakcore. Va fan det nu innebär. De har ett eget sound. That much is clear. Blastbeat Falafel är årets bästa titel. Gästartister i Mr Bungle, Ian Scott, Anthrax m.fl. Lyssna även till Mustard Mucous och ADHD. 6/10

Ill Considered-Balm

James Brandon Lewis-Apple Cores

Jakob Hellman-Slutet gott

Jaleel Shaw - Painter of the Invisible

Postbop. Amerikansk saxofonist. Spelar till vardags i Mingus Big Band. Riktigt trevlig jazzplatta. Lage Lund, Ben Street, Joe Dyson, Lawrence Field och Sasha Berliner spelar på plattan. Lyssna till Tamir (For Tamir Rice) och Contemplation 6.2/10

Joanne Robertson: Blurrr

En ensam kvinna som strummar akustisk gitarr och sjunger släpigt kan väl inte vara så intressant? Fel, fel fel! Joanne har en unik röst som gör att varenda stavelse som kommer ut ur hennes mun känns rätt. Nu är inte musik särskilt lik varken Nico eller Vashti Bunyan, men nämner dem ändå så kanske du förstår hur speciellt detta är. Som platta blir det tyvärr lite långrandigt, men som enstaka låtar eller som smakbryt i en folk-spellista passar det alldeles utmärkt. Lyssna till Why Me, Ghost och Gown.

Den Manchesterdödda Joanne som till vardags sätter melodier i band som Bo Khat Eternal Troof Family Band och In My Darkest Hour släpper med Blurrr sitt nionde soloalbum. 

"Ambient Folk Doesn't Exist In A Vacuum, Unless You're Joanne Robertson." -AGC0404 6.1/10

John Ellis - Heroes

Saxophonist and multi-reedist John Ellis returns to original compositions with his new album, Heroes. The album features eight original tracks inspired by "heroes" broadly defined—mentors, legendary figures, friends, and family. Joining Ellis on this project are his longtime collaborators, pianist Gary Versace and bassist Reuben Rogers, who both delivered remarkable performances on his previous album, Bizet: Carmen in Jazz. Also contributing to the album's rich harmonies are the extraordinary trumpeter Michael Rodriguez of SFJazz Collective and the highly sought-after drummer Kush Abadey, known for his work with Melissa Aldana and Ethan Iverson. -John Ellis Bandcamp 5/10

Jonas Bergsten-Du har varit en stjärna

Rickleås stolthet Jonas Bergsten släpper sitt tredje soloalbum och det är bra som vanligt. 

"befriande brutaltärliga poppärlor hämtade vid Umeälvens kant … totalt avväpnande och sällsamt egensinnigt." -gaffa.se 6.2/10

Jordsjø & Breidablik - Kontraster

JPL – Post Scriptum

Kadavar-Kids Abandoning Destiny Among Vanity and Ruin

Kaisa's Machine - Moving Parts

Finsk jazz i världsklass. Grymt bra musicerat av Kaisa Mäensivu-ståbas, Sasha Berliner-vibraphone, Max Light-guitar, Eden Ladin-piano och Joe Peri-drums

och det är extra kul att höra bra gitarr i jazz. Det hör inte till vanligheterna. Lyssna till Tykytys och Origin Story. 6.4/10

Kaiser-2nd Sound

Karfagen-Omni

Mark Trueack-Save Us

Mental Hippie Blood-Web of Lies

Grunge-legendarerna Mental Hippie Blood är tillbaka efter att ha varit frånvarande från scenen i 30 år. Mental Hippie Blood spelade på Dynamo Festival och Rock am Ring och turnerade i Europa med band som Kyuss och Accept på 90-talet, för att nämna några. We of Lies är bandets tredje album i ordningen och soundet känns igen. Det är amerikansk rock, signerat 90-talet (läs grunge). Michael Oran sjunger fantastisk i vanlig ordning och låtarna är välskrivna. 6/10

Milena Casado–Reflection of Another Self

Moon Letters-This Dark Earth

Motherwind-Say it Like You Mean it

Neil Young & The Chrome Hearts-Talkin to the Trees

Night Flight Orchestra-Give Us the Moon

Aor på flyget. Melodiskickliga Björn Strid (Soilwork) visar vägen i luften på ännu ett album. Stratus öppnar plattan på bästa sätt. Det vanliga tecknet med deras plattor brukar dock vara att de tappar höjd relativt snabbt. Dalar gör det även om det finns en del guldkorn senare på plattan. Ta en låt som Melbourne, May I t.ex. Kanon! Som platta funkar den med några kalla lager en lördagkväll i maj.

Jag får dock inget sug att lyssna på det igen. Varför inte? Ingen aning. 5.9/10

Noah Preminger - Ballads

Cool/postbop/modal jazz. Kanon, men klassisk 6/10-platta

Obygden-Skogsstjärna

Obygdens femte album "Skogsstjärna", med :
Dan Jonsson (Ragnarök, Tow Truck Two, Triangulus and Björn J:son Lindh)
Michael Kjell(Myrmark, Ståålfågel, Frenesi, Dansdepartementet. Kinski Pop, Fågel Roc, Great Learning Orchestra)
Mattias Olsson (Änglagård)
Hans Thunberg
Jonathan Segel (Camper Van Beethoven, Sparklehorse, Øresund Space Collective, Sista Maj)

Bra platta! Improviserad progressiv rock inspelad hösten 2024. 6/10

Ocultum-Buena Muerte

Stoner från Chile. Starkt, riffande, tungt och göttigt. Sången är sinnessjukt lågt mixad och det går knappt urskilja om det är skrik, kräkdöds eller growl. Det är synd för det riffas som sagt fett som fan. Lägg till att det är titlar som Last Weed on Earth och Wizard Walks By. 6.3/10

Oddjob-Atlas

Per Ruskträsk Johansson, Goran Kajfes, Daniel Karlsson, Lars Skoglund och nye basisten Viktor Skokic lirar jazz.

Oddjob har existerat i 28 år och Atlas är bandets fjortonde platta. Atlas påbörjade redan 2023, men lades på is sedan bandets basist Peter Fors inte längre kunde vara en del av Oddjob.  

"Den nya sättningen äntrade klassiska studion Atlantis i maj och fäste dessa åtta omväxlande låtar, som rör sig obehindrat mellan jazzens överpackade historiska bagagehylla och den perrong vi skymtar när expresstågets nästa station är i annalkande. Samspelet är närmast overkligt tajt, och inte för en sekund tänker du att Viktor Skokic gjort något annat än spelat med just Oddjob." -lira.se 6.1/10

Okonski-Entrance Music

Steve Okonski, från USA med en finfin pianoskiva. Till vardags lirar han annars i Durand Jones band. 6/10

Olga Amelchenko-Howling Silence

Howling Silence är det nya albumet från den ryska och Parisbaserade saxofonisten Olga Amelchenko. Skivan markerar ett avgörande ögonblick i hennes konstnärliga resa och förkroppsligar de känslomässiga djupen av personlig kamp och de nyanserade komplexiteterna i att leva mellan världar. Född och uppvuxen i Ryssland, härdad av åratal i Tyskland, och nu helt fördjupad i Paris pulserande jazzscen, kanaliserar Olga sitt rika kulturarv och sina livserfarenheter till en sonisk berättelse som talar om både motståndskraft och introspektion. Inspirerad av tenorlegender som John Coltrane, Joe Henderson, Walter Smith III och Mark Turner, utgör Olgas intima, naturligt resonanta saxofon-ton albumets hjärta. 6.4/10

Orbital Ensemble-Orbital

Sensuell, snäll psykedelia ger mig sällan någonting. Orbital Ensemble känns precis så när jag lyssnar på öppningsspåret Abertura. Jag googlar och får reda på att Abertura betyder öppning och jag sjunker ihop ännu mer. Ska det vara pretentiös psych också? De försöker flirta med mig genom att ha ett jazzparti halvvägs genom låten. Jag blir genast på bättre humör. Efter en slö andralåt hoppas jag på stordåd med det ofta så viktiga tredje spåret. Det blir inga stordåd, men det är bättre. Influenser från österländsk, spirituell musik, till sydamerika via bossanova och brasiliansk samba hörs i denna instrumentella låt. Orbital Ensemble är gitarristen Felipe Senas brainchild. Jag vill beskriva musiken som en blandning mellan band som Khruangbin, Arthur Verocai och valfritt, modern jazz fusionband. Inte superbra, även om det blixtrar till ibland.  

Lyssna till den grymma Transe och Infinite Skies och undvik sedan de flesta andra låtarna.

"With a seamless blend of dynamic grooves, soaring melodies, and explosive soundscapes, the group offers listeners a fresh and engaging musical journey." -transmitparents instagram 5.4/10

Orkan - Vakendrömmar

Psychfolk från Göteborg med bägge föttern djupt rotade i det svenska 70-talet. Vakendrömmar är bandets tredje album i ordningen och har mötts med positiva recensioner på de flesta ställena. Textmässigt ligger de närmare Nationalteatern medan musiken för det mesta är gitarrdriven rock. För fans av Sagostund och svensk 70talsprogg. 6/10

Orsak: Oslo-Silt and Static

Postrock i krautformat med goa melodier? Svensk-norska Orsak: Oslo har hunnit släppa 10 EP och 4 album vid det här laget. 082 Biting In öppnar nya plattan och är riktigt nice. 6.1/10

Paatos – Ligament

Svenska Paatos släpper ett progalbum med prominenta gäster som Micke Åkerfeldt från Opeth. Efter några lyssningar är det bara att inse att detta är ett riktigt bra progalbum. Bäst i år? Nja. 6.9/10

Panzerballett - Übercode CEuvre

Progmetal/jazzfusion. På öppningsspåret Bleed (Meshuggah) byter de galna tyskarna(klart att de är tyskar) inte bara takt stup i kvarten. De byter för fan BPM typ hela tiden och i själva riffen i sig. Fattar fan inte hur det kan vara så satans jävla råtajt samtidigt som det låter hur fräckt som helst. Genier. Marco Minneman, Anika Nilles, Morgan Ågren och Virgil Donati gästar. Galna cover-val i Meshuggah-Bleed, Beethoven-Ode to Joy, Planet X-Alien Hip Hop och Vivaldi-Summer. 6/10

Papir-IX

Jag tjatar mig blå om fantastiska skivbolaget Paraiso Records som verkligen släpper kanonplatta efter kanonplatta. Papir släpper här sitt 10:e album, namnet till trots. Som vanligt är det väldigt bra. Genremässigt är det jam inom psych/space/kraut/postrock som gäller. 

Nicklas Sørensen (guitar)
Christian Becher Clausen (bass)
Christoffer Brøchmann Christensen (drums)
De har även ett band som heter Øresund Space Collective där Nicklas och Cristoffer spelar. 6.3/10

Pascal - Tänker På Dig Jämt

Sårbar indierock med svärta. Tänker på dig är svenska Pascals 7:e platta i ordningen. Pascal är ett ständigt hyllat underground-band som aldrig får slå. Leverat med en hunger och intensitet av någon som inte har något att förlora och med refränger som borrar sig in i hjärnan. Addera skeva, distade gitarrer och texter och ett melodispråk som etsar sig fast i huvet så fort de lämnat högtalaren. Låna ett öra eller tre till "Gick över gränsen" och "När man drömmer sina drömmar".

"Tänker på dig jämt kan väcka många tankar om ensamhet, liv och längtan, men för bandet själva verkar det snarare vara ett grillsug som väcks till liv." -hymn.se 6/10

Pearls & Flames-Spread Your Wings

Tommy Denander på gitarr har spelat med hela världen. I varje fall om man får tro honom själv. Aor/mjukishårdrock som passar för de flesta. Om man inte vill att det ska vara bättre än ok dvs. 5/10

Peder Stenberg- Mjuk extas

Deportees sångare Peder Stenberg släpper soloalbum. Finfin pop som ibland låter Jocke Berg, ibland Deportees, men för det mesta bara själnära pop. 6/10

Petros Klampanis - Latent Info

Trevlig jazzplatta. Förtjänar några lyssningar till. Jazztrio som blir fullständig med Kristjan Randalu och Ziv Ravitz. 6/10

Phi-Psonics-Expanding to One

Liveplatta som spelades in under sex tillfällen i en liten skivbutik i Pasadena, USA. Till hjälp hade de inga mindre än 11 gästmusiker. Soundet är spiritual jazz och vi bjuds med på en väldigt njutbar resan på den moderna jazzens vägar. Kanonplatta utan självklara "låtar". 6/10

Primitive Man-Observance

HÅRT! Tung sludge/doom/black. Långa, intensiva låtar och avgrundsdjup growl. Not for the faint of heart. 6.8/10

Propagandhi-At Peace

Jag har alltid ignorerat Propagandhi, trots mina vänners eviga tjat om att det är världens bästa band. Punk är ju inte min grej. Nya plattan från punkarna från Kanada är närmast progmetal. Därför är det en överraskande första lyssning som möter mig när låtar som Guiding Lights och Stargazing flödar ur mina högtalare samtidigt som jag ser Skellefteå spöa Lule i ännu en match i hockeyns SHL. Stargazing, Benitos Earlier Work, Guiding Lights, At Peace har fastnat mest under första varvet.

Canadian politipunks Propagandhi rage against the system and the dying light on superb eighth album. 6/10

Psychedelic Porn Crumpets-Pogo Rodeo

Psychedelic Porn Crumpets rivstartar i vanlig ordning plattan med en rackarrökare till låt. De kan liksom inget annat. Salsa Verde med lånat Beatlesparti och efterföljande Born in the A.D.:s är hur PPD låter, energisk, fartfyllt och till bredden maxat med rock som du vill dansa till. Helt olikt, eller megalikt är det faktiskt vid en jämförelse med vänner i King Gizzard and the Lizard Wizard. 6.3/10

Psychedelic Porn Crumpets-Carpe Diem, Moonman

Platta nummer två från dansanta psykrockarna från Australien. 6.4/10

Rachel Kitchlew – Flirty Ghost

Contemporary jazz.

Rachel Kitchlew är en harpist känd för att tänja på gränserna för sitt instrument. Flirty Ghost är en platta med en blandning av jazz, ambient och experimentella ljud. Inspiration är hämtad från såväl Henry Mancini som Dorothy Ashby. Albumet spelades in kort efter Rachels mormor, Sheila Hortons bortgång. 6.4/10

Ria Moran-Cubico

Den Liverpool-uppvuxna, Londonbaserade alt-soul-sångerskan och låtskrivaren Ria Moran släpper sitt debutalbum "Cubico" via DeepMatter Records. Cubico är en modern soul/rnb-platta i min smak.

Som både låtskrivare och producent omfamnar Ria hypnotiska grooves och harmonier i modern tappning. I samarbete med medmusikanterna Luke Wynter, Tal Janes, Tom Excell och Lewis Moody skapar hon ett uppslukande ljudlandskap som balanserar rå sårbarhet med obestridligt groove.

Lyssna på titelspåret Cubico och Leo. 6/10

Richard Dawson-End of the Middle

Richard Dawson skriver väldigt egen och eljest musik. Det är avantgardisk/progressiv singer/songwriter folk. Tre år efter inspelningen av den briljanta "Ruby Cord släpper Dawson ännu ett fantastiskt album. Det här är storslaget, hypnotiskt, progressivt på ett mycket sparsamt sätt. Skivan känns närmast halvfärdig, men det är också en stor del av charmen och det som känns så unikt med skivan. Rihard Dawson har verkligen det där lilla extra och oväntade som gör att jag som lyssnare blir nyfiken på att höra mera! Frågan är ju bara om musiken är genialisk eller angränsande till galen? 6.2/10

Ring Van Mobius-Firebrand

Norska Ring Van Möbius lägger de progressiva glasögonen på hyllan i och med nya plattan Firebrand. Tack för lång och trogen YES-tjänst! Folk på nätet beskriver det som influerat av Emerson, Lake and Palmer. Vet inte varför de försöker skrämma bort mig? 

Thor Erik Helgesen: vocals, synthesizer, hammond, grand piano, fender rhodes electric piano, upright piano, Mellotron, tape loops
Dag Olav Husås: tubular bells, timpani, chimes, drums, glockenspiel, gong, cymbals
Håvard Rasmussen: electric bass, echo, ring modulator, bowed bass 5.8/10

Sagostund-Leva I En Fantasi

Musik för vuxna som vill vara barn som vill lyssna på Frank Zappa. Sagostund från Umeå spelar musik från 70-talets proggscen ano 2025. Det är progg, jazz, folk, bossanova, vismusik, pop i en härlig mix av barn-tv och gravallvar. Kolla in den fantastiska videon till låten "Jättar som haltar". 6.2/10

Sergeant Thunderhoof – Avon Calling

Va fan gör en liveplatta på best-of-listan ditt rikspucko? Det är inget fel på riffandet. Det är till och med riktigt fint. Jag är inte kär i sången däremot. 5/10

Skräcken – Echoes From The Void

Svenska SKRÄCKEN bildades 2022 och är ett band med rötter i skogarna runt en liten by i norra Dalarna. Idén till SKRÄCKEN föddes genom sömnparalys, där en gammal dam i 1700-talsklänning kom på besök.

SKRÄCKENs debutalbum är ockult 70/80-talshårdrock i Pentagram-land. Sången sköts med bravur av Sofie-Lee Johansson från Night Viper. Inspelningen lämnar en del att önska. Det låter bitvis rätt så tacky, där framförallt trum- och sångljud låter halvrisigt. Det är väldigt synd, eftersom det inte alls är något fel på riffande och låtar i sig. Det hade varit kul att höra vad de hade kunnat göra med mer tid i studion. 5.5/10

Spock's Beard-The Archaeoptimist

7 år sedan skäggen senast släppte en platta. Invicible inleder progmästarnas nya platta på ett närmast kristet sätt. Jag får lätt smak av avsky i munnen samtidigt som jag blir lockad till lyssning. Det är säkert så här de lockar små, försvarslösa satanister in i vidriga små kyrkomöten med kristi lekamen och annan skit. Afourthoughts får mig att tänka på andra saker än Jesus Kristus. Thoughts är en gammal favorit med Spocks Beard och det är kul att höra att de fortfarande kan låta relevanta när de återsöker den gamla godingen till låt.

Även efterföljande St Jerome in the Wilderness är en fin låt. 6.1/10

Suede - Antidepressants

Brett Anderson beskriver Antidepressants som Suedes postpunk-skiva, och han har inte fel. Det låter fortfarande Bowie om Suede, men soundet är tyngre än på 90-talet och tydliga influenser från Joy Division gör att jag fattar postpunk-kommentaren från Brett. Hur vitala låter Suede då? Jo, visst fasen är det bra och med låtar som Disintegrate, Broken Music for Broken People, Life is Endless, Life is a Moment och Sweet Kid faller Antidepressants inte helt i glömska efter några lyssningar. 6.4/10

The Circling Sun-Orbits

Något så ovanligt som ett spiritual jazz-band. The Circling Sun cirkulerar sin sol på Nya Zeeland av alla ställen och släpper med Orbits sitt andra album. Constellation öppnar plattan på bästa sätt. 6.6/10

The Hives-The Hives Forever Forever The Hives

Jag har imponerats av The Hives under de senaste åren. Viljan att ändras och utvecklas trots att de egentligen inte har behövt det. Frågan är bara hur ofta jag faktiskt är sugen på att lyssna på nya plattan? Singlarna har varit bra i princip hela högen, men när jag lyssnar på plattan ännu en gång efter att de klarat den första gallringen av plattor så inser jag att även om jag tycker att plattan är bra, med bra låtar och melodier så bryr jag mig inte tillräckligt för att det ska bli någon hög plats på listan. Jag vill helt enkelt inte lyssna igen. 6.4/10

Toni Holgersson-Apotek Vintergatan

För fans av Thomas Andersson Wij, Ulf Lundell, Thåström, Ossler. Akustisk singer/songwriter. Naked, intimt och välkomponerat. Lyssna till Vaggsång och One-Trick Pony. 5.6/10

Tori Amos-The Music of Tori and the Muses

The Music of Tori and the Muses följer en barnbok som Tori släppt med samma namn. Albumet är Toris Building a mountain är gammal, go, Tori. De nio spåren på The Music of Tori and the Muses känns som ett enda stort mischmasch av idéer som visar en artist att Tori som numera är dryga 60 år gammal, fortfarande utforskar nya musikaliska territorier. Lekfullt och överraskande bra. Här rymsallt från spoken word, systatscountry, pop, psykedelia och chamber folk. Lyssna även till Mermaid Muse Speaks, Rain Brings Change och S'magic Day. 5.8/10

Tremonti-The End Will Show Us How

Första plattan jag hörde 2025. Mark Tremonti, till vardags gitarrist i Alter Bridge(och Creed), släpper här sitt åttonde! soloalbum. Mark sköter vokal och gitarr(tillsammans med Eric Friedman. På trummor återfinns Ryan Bennett. Soundet är alternative metal, riffigt, medryckande och med överraskande bra sång. Mark har förvisso alltid sjungit bra, men det känns som om han tagit ytterligare ett steg i sin utveckling, om man nu kan göra det som 50-åring. Precis som med Alter Bridge finns här några riktiga bangers, men som helhet håller inte plattan.

It's Not Over, The End Will Show Us How och Nails är bra låtar. 6.1/10

Vennart-The Familiar

Singel/ep/album? Ja, det är ju då fan bara en jävla låt, men vilken jävla låt! 6.5/10

Viagra Boys-Viagr aboys

Vad är det som gör Viagra Boys, Viagra Boys? Ta Man Made of Meat som exempel. Spoken Word blandat med pratrefräng med text om Chandler Bing över drivande bas och distade gitarrer. Speciellt? Ja, visst. Bra? Jovars. När efterföljande The Bog Body skriker Sebastian Murphy ut sin frustration kring människors ständiga jakt efter perfektion och yta för att dölja det underliggande problemet med dålig självkänsla. Allt detta med ett basriff från yttre rymden. Försök stå still! Lyssna även till den fantastiska Dirty Boyz. I övrigt tycker jag faktiskt att det saknas låtar. Till och med jag tycker att det blir lite för mycket här...Lyssna även till den fantastiska avslutningen i River King.3-4 bra låtar räcker till ett godkänt betyg även om de låtarna i sig förtjänar ett bättre betyg. Det är dock för mycket i de övriga 7 låtarna som lämnar en hel del att önska. 6.4/10

Vildhjärta-+ Där skogen sjunger under evighetens granar +

Härnösands Meshuggah är tillbaka med ny platta. Som vanligt är det stenhård djent, även kallat Thall, som gäller. En skulle också kunna beskriva Vildjärta som ett något progressivare Meshuggah. På några låtar blandar de in lugnare sång. Inte säker på vad jag tycker om det. Som album skulle den behöva spinnas några gånger till för att få ett stabilare betyg. Nu blir det ett förstagångsbetyg istället. 5.9/10

Wet Leg-Moisturizer

Wet Leg låter som Bloodhound Gang på Liquidice. Men det gör ingenting. Inledande singeln CPR kickar halvarsle, och nästa singel Catch These Fists dyker upp som tredje låt på albumet. Viagra Boys Aint No Thief-doftande basgång driver sångerskan Rhian Teasdales underbara fraseringsmelodispel i denna finfina låt.

Annars möts du av torr humor, satir, ovillkorlig kärlek och viljan att älska, precis som vi gjorde på debuten med Wet Leg. Om debuten var den nyfikne och spralliga lillebrodern är Moisturizer den mogna storebrodern. Vad nu det kan tänkas betyda. Tråkigt eller stabilt? Det får du avgöra. 5.9/10

Wet Man - I Believe In Lizard Men

Jag är inte riktigt säker på vad jag lyssnar på. Är det Trent Reznor i krautlandmusikal ano 1972? Take a look at my car! 6.6/10

Witchcraft-Idag (7.5, 7,7, 6, *, 8, 5.5,7, 7, 7)

Witchcraft återvänder till sitt bästa sound på nya plattan "Idag". Förra plattan Black Metal var en besvikelse för många fans, men nu återvänder de till det som Witchcraft gör bäst, nämligen att lyra släpig 70-tals okult doom-rock. Huvudspåret Idag inleder plattan och med sina 8 minuter av högkvalitativ, bluesig rock, lovar det gott för resten av plattan. "Idag", som förresten är sjungen på svenska överraskar positivt och förväntningarna skruvas upp direkt. Valet av svenska känns helt rätt även på efterföljande "Drömmar av is". Här går soundet åt ett fuzzigare och långsammare Abramis Brama och efter kort 2:55 är det redan dags för nästa spår Drömmen om Död och Förruttnelse som går i samma skönt sound. Sen följer två lugnare spår innan Burning Cross slungar mig in i total och frenetisk headbanging. Jösses vilket riff! Totalt sett är det lite för många lugna låtar, vilket iofs inte är superstörigt, men förvänta dig inte mäktig doom hela tiden! 6.88/10

Witchrot – Soul Cellar

Kanadensisk doom med kvinnlig sång. Bra skit. 6/10

Vega Trails – Sierra Tracks

Jazzduon Milo Fitzpatrick, Taz Modi (Portiqo Quartet) och Jordan Smart (Mammal Hands) släpper sitt andra album.

Sierra Tracks är ett väldigt avslappnat, öppet och filmiskt album fullt av vackra låtar inspirerat av bergskedjan där Milo Fitzpatrick bor. Naturen, solen, färgerna, det fridfulla landskapet sägs vara albumet ska avspegla. Sierra Tracks av Vega Trails är Milo Fitzpatricks svar på flytten till centrala Spanien från England. Han verkar njuta av det spanska solskenet, om än på ett slöt och lätt melankoliskt sätt. Lyssna till Sleepwalk Tokyo. 5.4/10

Veronica Maggio-Sciura

Med influenser från triphop, grunge, indie, men även mer dansanta toner som i Hämta Mer och singeln Inte Bra i Grupp t.ex.

"Jag har så lätt att känna mig misslyckad socialt. Jag kan vara clownig och kul i stunden, men sen kommer själv-recensionen. Ingen annan märker nåt. Men jag gör det. Jag tror att det är oundvikligt när man varit en offentlig person ett tag. Det känns som om det finns så många versioner av mig nu, som bara flyter omkring där ute. Jag vet aldrig vilken version folk vill ha och ibland försöker jag vara alla samtidigt. Meningslöst och omöjligt. Jag har alltid känt mig ganska osårbar men nu har jag nått någon sorts magisk gräns nu tror jag. Det är som om nåt har brustit. Det är det den handlar om, när skalet känns trasigt. Man tar in allt, ofiltrerat, utan att kunna värja sig. -Veronica Maggio

Sciura är 8:e albumet i ordningen. Reine Fiske lirar gitarr. Det bådar såklart gott. Maggio har tidigare sagt sig vara less på den genren hon själv varit med och skapat och det är såklart lätt att förstå, särskilt med tanke på att hon varit en stor artist i genren ända sedan starten för snart 20 år sedan. 

"Jag ville ta ett kliv inte bara från mitt sound utan också den popmusik man hör generellt" -Veronica Maggio

Sciura (italienska för snobbig) del 1 är första delen av 2. Den andra delen kommer först nästa år, i mars månad. Mount Doom och Är det värt det inleder albumet och bjuder inte på några direkta överraskningar. Singeln Level Up är en level upp och låter dessutom betydligt mera modern än inledningen.

"Det svenska soundet har klonat sig självt för många gånger. Nu är vi inne på ren kannibalism. Alla låtar kommer från samma preset-bibliotek. Jag ville göra nåt med en annan känsla. Det är såklart stora ord. Jag menar inte att jag nödvändigtvis uppfunnit något, jag var bara tvungen att hitta inspiration på ett, för mig, mindre slitet ställe." -Veronica Maggio 6.4/10

Yasmine Hamdan - I remember I forget

Arabisk triphop. Öppningsspåret Hon visar vägen. Intressant med blandningen av arabiskt instrumentering och triphop. Som platta håller det inte. Jag tappar intresset mer eller mindre efter andra låten. Lyssna till Hon. 5/10

Yawning Man-Pavement Ends

Amerikanska Yawning Man sysslar med desert rock. Långa instrumentella låtar av jamkaraktär där riffen aldrig sinar. Bra är det för det mesta, rakt igenom katalogen. Som utmanare på en best of lista får den såklart att hävda sig då sådan musik som desert rock, stoner eller liknande väldigt sällan handlar om låtar och mer handlar om en känsla eller ett sound som ofta bygger kring ett enda riff. Väldigt bra som sagt, men inte en contender till årets bästa platta. 6.3/10

Yazz Ahmed-A Paradise in the Hold

Arabiskt/spiritual jazz. Soundmässigt helt rätt, kanske väl atmorfäriskt och för lite fokus på själva jazzandet, men riktigt bra för vad det är. Lyssna på titelspåret. 5.7/10

Undvik: 

Plats 243-277 Bokstavsordning

Anders Buaas-Trollringen

Anders har jobbat med nån. När jag lyssnar på plattan och skriver om den här i bloggen så skiter jag fan i vem han jobbat med. Det här är inte kul. Lyssna bara på den avskyvärda Opening Credits. Huvudspåret Trollringen och As I Dray My Last Breath förtjänar bättre. Där blandas det mellan jazz, prog och folk. De är faktiskt bra låtar (framförallt As I Dray My Last Breath), men som album funkar det inte alls.

Nä, detta är inte kul. 4/10

Architects-The Sky, the Earth & All Between

Metalcore, yihaa. Som ett Dolly Style inom modern, progressiv djent/metalcore. Fullkomligt sockersött, ibland klätt med stenhårda gitarrer. Helt olyssningsbart för det mesta. Undvik! 3/10

Betty Benedeadly - Groove Psych Twang

Banjo, fiol, stöveltramp, sydstatsrock. Kan det vara något? Jag hittar inte mycket information om Betty Benedeadly online förutom på egna hemsidan.

Vem är hon då? Betty Benedeadly serverar twang-edelic, fotstampande, banjo-drivna arrangemang som utforskar spaghettiwesterns, experimentell folkmusik, indie bluegrass, surf och rootsrock. Benedeadly är också medgrundare och gitarrist i Sheverb, ett kvinnolett, kollektivt drivet, psykedeliskt rock'n'roll-band baserat i Austin, Texas.

Kanske mer spännande än bra. Fungerar alldeles utmärkt som bakgrundsmusik dock. Man kanske skulle blivit cowbojsare så här på äldre dar? 4.5/10

Between the Buried and Me-The Blue Nowhere

12:e albumet från de amerikanska metalcore/progmetallarna. Jag ska säga det direkt så ni slipper oroa er. Så länge de håller sig från Metalcoren så är det lyssningsbart och ibland till och med jättebra. Tyvärr har de tendensen att ta sig själva på för stort emo-allvar och blandar in snelugg i sin hårdrock så det förvandlas till hemsk metalcore. Varför liksom? De lyckas dock fantastiskt bra med avslutande Beautifully Human. Världsklass! 4.5/10

Bonnie "Prince" Billy-The Purple Bird

Alt-country stjärnans 32:a! album. London May är en bra låt. Resten spannar mellan skräp och ok.

3/10

Brigitte Beraha-Teasing Reflections

Frijazz. Jag är nära att slå efter att första låten drar igång med nåt satans spoken word-dret. Efter det frijazzas det och jag trycker sånär på pausknappen på Spotify. Jag håller mig dock kvar en stund och det gör jag rätt i. Jazzen blir mindre fri och mera behaglig. Bitvis är det riktigt bra till och med. Jag måste dock vara på humör för att kunna uppskatta det till fullo.

Inte för att jag nånsin kommer höra skivan igen, men om du inte värdesätter din fritid, alternativt diggar frijazz med spoken word så kanske du kommer uppskatta skivan. Den är ju inte kattpiss direkt. Om man inte gillar kattpiss förstås. Då är det inte kattpiss. 4/10

Charlie Crockett-Dollar A Day

Progressiv country? Va fan är det? Ja, det är tydligen det Charlie Crockett håller på med. Om det är bra får nog någon annan bestämma. Jag kan inte avgöra. Jag blir mest sugen på att trycka på nästa låt. 3/10

Crown Lands-Ritual II

Från hyllad progressiv rock till österländsk flöjt-, ambient, meditationsrock? Öppningsspåret Tempest är på gränsen till olyssningsbart. Varför vill de överhuvudtaget göra en sån här platta? Har de inmundigat tonvis med svamp lr hittat gud (Buddha)? Svaret är något oklart, men klart är i varje fall att plattan inte är uppskattad av de gamla fansen. Bemötande online har varit extremt svalt och det är ganska lätt att förstå när även Respite, och resten av plattan går i samma österländska bana. STOR VARNING. UNDVIK för allt smör och svamp i Småland. 1/10

Dijon: Baby

Nr 2 på Pitchforks årsbästalista. Håll dig till senap, grabben. 3/10

Everon - Shells

Varför slösa tape på keltisk, jester-skuttande falklandsprog? Vafan är det ens en genre för? Till Everons försvar är det ganska melodiskt och så, men det är svårt att se igenom den hemska genren. 3/10

Jack Wyllie-Endless Joy

Jalm och elände. Vill du utmana dit tålamod eller gillar du ljud, oljud i en väldig, men kontrollerad jazzkakofoni? Look no further. Eller så undviker du bara. Titelspåret Endless Joy kan du undvika minst. 3/10

John Cafferty & The Beaver Brown Band-Sound of Waves

Bajsnödigt! John Cafferty låter inte bara som Bruce Springsteen. Han har också varit med lika länge som Bruce. Första plattan släpptes redan 1983 och efter ett kortare uppehåll från 1989 är det dags för ny platta 2025. Ödsla ingen tid på detta...3/10

Johan Airijoki-Rockens Vingar

6:e soloplattan från Johan Airijoki som även lirar i Väärt, Parkas, Tusenbröder och har gjort musikaliska samarbeten med Tallest man on Earth, Moonika Mac m.fl. Detta funkar dock inte på mig. Johan funkar live men inte på platta. 4.5/10

Lee Ranaldo & Michael Vallera-Early New York Silver

Två spår med dronemusik. Funkar nog bäst som mediationsmusik eller om du vill sova. Förstår inte varför detta skulle vara till för något annat? Slå på bandsågen istället... 1/10

Lux Terminus-Cinder

Vikram Shankar moderna progmetal grupp med gäster som Ross Jennings (Haken), Espera, Jörgen Munkeyby (Casualties of Cool, Jaga Jazzist, Shining )and Jon Pyres + Brian Craft (bas) and Matt Kerschner på trummor. Låter lite som ett proggigare Dirty Loops blandat med Max Martin. Ganska olyssningsbart om du frågar mig. 4/10

Magic Pie-Maestro

Jag blir inte klok på Magic Pie. Å ena sidan lirar de brilljant prog för att nästa sekund lira "gamla-män-prog". Det sammanlagda betyget eller känslan blir minst sagt splittrat. Vill man låta nytt och fräscht eller tilltala gamla gubbar som gillar hur Ian Anderson sjunger nu för tiden? Nu kanske jag är extremt orättvis, men det senare tilltalar mig inte det minsta. Det finns inte plats i mitt lyssnarhjärta för sådant.

Ta en låt som Name It To Tame It t.ex. Det låter sentida Deep Purple. Är det bra? Nja. Är det fräsch? Inte det minsta. Blir jag sugen på att höra mer? Nej. 4.5/10

Manic Street Preachers-Critical Thinking

Brittiska, alternativa rockbandet har funnit i nästan 40 år och släppt 15 album. Många av albumen (läs de tidiga) är riktigt bra, men jag måste väl i ärlighetens namn erkänna att jag inte har lyssnat speciellt mycket på deras senaste 4 album. Även innan dess lyssnade det smått sporadiskt på sin höjd och när jag hör senaste albumet Critical Thinking förstår jag varför. Det spelar liksom inte riktigt så stor roll att det låter ganska vitalt. Det lockar liksom inte. James Dean Bradfield sjunger fortfarande helt fantastiskt, men musiken är en axelryckning på din höjd. Proffsigt, välspelat, men tråkigt och väldigt "safe". Brush Strokes of Reunion och Hiding in Plain Sight kan ni låna ett öra till. Eller inte. 4/10

Meastrick-Espresso Della Vita: Lunare

Letar du teatralisk, powerprogmetal som smakar Disney och avsky? Look no further. För fans av Peter Jöback, Tarja whatsherface och finsk skogsmetal. Jösses. 2/10

Nala Sinephro-The Smashing Machine

Soundtrack till filmen The Smashing Machine. Räcker så. Funkar som soundtrack till...en film. 4.5/10

Oklou - choke enough

Typ plats 1 och betyg en miljard av halva journalistkåren. NEJ! 3/10

Orbit Culture-Death above Life

För en lekman i death metal som jag är låter detta otroligt snabbt och aggressivt. Sången är också väldigt intensiv och förvånande basig vilket i sin tur gör att svenska Orbit Culture får ett rätt så eget sound. Jag hör självklara influenser från såväl göteborgsoundet via In Flames samt från band som t.ex. Meshuggah. Jag saknar melodier, men när det väl kommer melodier på Inside the Waves inser jag snabbt att det inte alls är det jag saknar. Det här är bara inte min grej. 4.5/10

Pattern Seeking Animals-Friend of All Creatures

Pattern-Seeking Animals började som ett sätt för John Boegehold att framföra musik han hade skrivit, och införliva samtida produktionsidéer som han inte kunde använda med Spock's Beard. Målet var att skapa progressiv och melodisk musik, och bandet bildades med befintliga och tidigare Spock's Beard-medlemmar för att göra det till ett långsiktigt studio- och liveprojekt. Friend of All Creatures är bandets femte album. Undvik Another Holy Grail. Plattan tar sig med de sista tre låtarna. Lyssna till The Seventh Sleeper om du måste höra något från plattan och Days We'll Remember.

Jag har aldrig fastnat för Pattern Seeking Animals. Såhär skrev jag i min 2023-text:

Tre delar Spocks Beard möts i Pattern-Seeking Animals. Bådat för succé? Boomer-prog? Nä, det här är inte för mig. Flower Kings fattar jag inte heller och det här låter ungefär lika tråkigt.

4/10

Robert Plant-Saving grace

Vad har den forne Led Zeppelinsångaren Robert Plant att göra med att släppa en ny platta? Jag är en av få som inte tycker att de soloplattor han släppt med Alison Kraus är superkul. Inledande Chevrolet passerar med en axelryckning. Jag är beredd att rycka på andra axeln när As I Roved Out rullar i gång. När tredje låten It's a Beautiful Day Today rullar igång har jag slut på axlar. 4/10

Royel Oatis-Hickey

Smörig indiepop eller melodisk drömpop? Det är en tunn linje mellan de två...Inledande I Hate This Tune får mig att vilja slita mitt hår i frustration. Är det bra eller urtuggat tuggummi? Det lutar nog åt det senare.

"Modern mainstream rock is a rudderless ship sailing their hallowed institution down the River Styx, and albums like these are curling in their wake." -Kankato 3/10

Ryan Adams-Self Portrait

Varför Ryan släpper en dubbelplatta med blandade låtar där typ allt är gamla, omarbetade Ryan-låtar och några demos övergår mitt förstånd, förmodligen Ryans också. Lägg till Ryans beslut att lägga ett dränkande jäkla reverb som gör att det känns som att låtarna är inspelade i en kyrka under vattenyttan. What the flip? Men nåt minnesvärt måste det väl finnas? Det vet inte jag för jag orkar faktiskt inte lyssna klart på den 24 låtar långa plattan. Nä, Ryan. Gör om gör rätt.

"Just listened on Apple Music. Another shitass collection of home demos, half-finished thoughts, and voice memo-level shells of ideas for songs. Instantly forgettable like so much of his recent output. Pains me to say it because I'm not a hater but these "albums" are nothing more than clearinghouses of MP3's he has laying around. Like many, I would love to hear a PROPER new Ryan album. 10-12 songs recorded in a studio (not his home) with a real producer and session band." 4/10

Seven Sisters - Shadow of A Fallen Star Part 2

Enter svärd och drakar. Power metal is here to leave... 3/10

Skogskult-Turs/Pakten

En grupp människor har letat sig fram till brynet, de bär på lykta och spann. Spegeln av midnattsblå silke går itu. Lågan slickar varsamt skärvorna och glöden sipprar fram över den brustna ytan – en sjö av brinnande bärnstensblod. Skogskult kommer från Umeå och har i skrivande stund släppt 2 låtar.

Sleep Token - Even in Arcadia

Sleep Token är ett massivt band. Stor på Tik-Tok och sånt, du vet. Ny plattan börjar bra (jag var nära att skriva brilljant) med låten Look to Windward. Emergence följer och jag får små vibbar av band som Dear Hunter, Haken och Avkrvst, särskilt på de vokalt starka bitarna av låten. Jag har till en början extremt svårt för den förvridna Rnb/raprösten, men den glömmer jag snabbt när jag bjuds på ett fantastiskt soloparty med saxofon i slutet av låten. Past Self (hiphop/trap) följer och hör börjar jag fatta varför jag inte lyssnat på Sleep Token tidigare. Riktigt jäkla kass låt. Dangerous följer och den är bättre, men det är något som gnager min hörselgång. Caramel förstörs av samma Rnb-vidrighet, men jag fattar varför kidsen gillar det. Resten av plattan är tyvärr riktigt jäkla risigt. Lyssna till Look to Windward och Emergence, men undvik resten. Avslutande Infinite Baths går också för sig. 4/10

Sleeping Pandora - Flowmotion

Elektronisk spacerock? Inte speciellt spännande. Funkar som bakgrundsmusik. 4.5/10

Solstice-Clann

Neo-prog från Milton Keynes, UK. 8:e plattan sedan starten 1980 och 5:e plattan sedan comebacken för drygt 15 år sedan. Förstörs av fiol och diverse akustiska skitinstrument. 4/10

Taylor Swift-The Life of a Showgirl

Jag har inte stora förhoppningar när jag drar igång Taylor Swifts senaste platta. The Fate of Ophelia är välskriven pop, men det ger mig ingenting. Jag är dock inte lika hård som folk är på rateyourmusic.com som ger plattan 1.68/5, ett av de sämsta betyg som jag någonsin sett på sidan. Den välskrivna popen fortsätter med låten Elizabeth Taylor och efterföljande Opalite. Problemet är inte att det är dåliga låtar. För mig är det bara fel. Det påminner mer om Kate Perry och mindre om Fleetwood Mac om en säger så...Inget fel på Kate Perry, men jag skulle aldrig slå på en låt med henne för att jag ville, men det gör inte ont att lyssna på det.

Lyssna till Eldest Daughter. 4.5/10

The Darkness-Dreams on Toast

Alltså, det går aldrig att veta var man har The Darkness. Vad är det för jävla omslag på nya plattan Dreams on Toast? Dessutom är det samma gamla, omogna Darkness vi bjuds på. Vi har låtar om fisar och Partycowboys. Några fina låtar bjuds vi på också, men detta är fasen inte så jäkla roligt? Lyssna till den fantastiska I Hate Myself, men den fantastiska refrängraden "I Hate Myself so you Don't Have To". 4.5/10

The Flower Kings - Love

Lika glad som jag blir när jag får höra att The Dear Hunter släppt nytt, lika låga är mina förväntningar får jag när jag får veta att Roine Stolt och övriga har värp ur sig ännu en ointressant LP. Va fan liksom? Jag FÖRSTÅR inte storheten i ett av Sveriges STÖRSTA och MEST POPULÄRA progband. Gör du?

Eller vänta nu...Gillar jag The Elder? Nä, jag snubblade bara med örat.

Turnstyle-Never Enough

Sent ska syndaren vakna heter det. Jag fick för mig att Turnstyle skulle vara hardcore fast på ett sliskigt sätt. Därför ignorerade jag plattan in i det sista. Det visar sig vara halvsant, men framförallt är det välskriven (förvisso för "radio) och "välproducerad" pop/rock/hardcore/"metal". Trallvänligt, lätt att tycka om, sockersött och ofarligt är ord som jag sällan tycker är engagerande och efter två låtar på nya albumet Never Enough har jag fortfarande inte fått nog. Eller? Jag förstår också vad det är alla gillar. 

Jag gör det dock inte. Det hoppas ordentligt i genrer mellan de olika låtarna. I Care (sångaren Brendan Yates låter fan som Sting) är studsig dreampop, Sole är snäll hardcore, Seein är funkrock (The Police) gästade av Hayley Williams (Paramore) och Dev Hynes (Blood Orange)och i Dreaming får vi gäster från jazzvirtuoserna i BADBADNOTGOOD.

Är det bra då? Njä. 3/10

Uulliata Digir - Uulliata Digir

Uulliata Digir är en polsk sextett baserad i Poznań, Polen. Deras självbetitlade debut är en märklig och slående skiva. Den har en virvlande, vinglig rytm, och atmosfären är ofta disig och ritualistisk. Uulliata Digir, som består av två epos, två mellanspel och en låt av lite mer än genomsnittlig längd, tar lyssnaren med på en resa utöver det vanliga. Grundat i black- och deathmetals hårdhet och tyngd, men lika influerat av dark jazz och doomig drone. Genren är Avantgarde/death/post/metal/dark/jazz. Bara en sån sak. När de blandar in darkjazzen i det hela och vi slipper sången så är det bra, men tyvärr är det för sällan Kvalitetsmässigt hamnar vi ganska långt under vad jag kan tycka är acceptabelt trots de coola genre-svängningarna. 4.5/10

Wolf Alice-The Clearing

Förra plattan Blue Weekend tog mig med storm, där framför allt sångerskan Ellie Rowsells röst rörde mig. Nya plattan The Clearing, som är den femte i ordningen, inleds med Thorns, som är en mycket fin låtstart med stark refräng där Ellie får glänsa. Bloom Baby Bloom följer och sedan Just Two Girls och det är tydligt att Wolf Alice har gjort ett album för Chartsen, då det snarare är disco än rock. Tyvärr dör plattan efter tre låtar och det är enligt mig soundets fel. Disco eller radiorock är inte vad som gör Wolf Alice intressanta nu eller senare. 4.9/10